Fick diagnosen idag, på tiden skulle man kunna tycka!

Jag är ju i allafall 40år, och det här är ju nåt man föds med.

Men när jag var liten pojke så kunde man nog inte göra dom här diagnoserna.... man var väl mest en besvärlig unge som bara ställde till det, lite som Emil...fast inte lika sött kanske.

Jag har väl alltid tyckt att jag själv är lite annorlunda, inte på nåt "MATRIX"-sätt som i filmen, utan mer som om jag inte kan få in saker i huvudet... å få det att stanna där. Svårigheter med att kunna koncentrera mej helt enkel.

Jag tror inte jag anses vara korkad eller så, jag har min stunder! Men jag skulle vilja ha mer än bara " mina stunder", att kunna ha ett bra liv utan strul och att kunna koncentrera mej på familj, jobb osv.

Just jobb känns ju extra angeläget nu som tiderna är. Mitt förra jobb sa jag upp mej på utan att egentligen tänka i genom saken ordentligt. Det var ju ett fast jobb som man inte blev sparkad ifrån trots att man allt för ofta "skolkade" ifrån det.

En av mina starka sidor är att jag är väldigt kreativ, kan vara en riktig idèspruta! Men till vilken glädje är det när jag ändå inte har tålamod att genomföra dom, åtminstone om jag inte genomför det samma dygn jag kom på det, man kan ju inte hänga upp allt på sin omgivning....eller?!

Så dagen har varit en väldigt positiv dag, jag är inte idiot utan har ett nog så vanligt handikapp som kallas ADHD... som går att hålla i schack med medicin.

Min förhoppning är nu att mitt liv ska få en positiv inriktning, även om det nog inte blir ett magiskt omslag över natten... ( shit ).

Utan stöd från min käresta Gabriella och min svägerska Lotta så hade jag garanterat inte fått fingrarna ur arslet och vända mej till den psykiatriska mottagningen för hjälp..den närmaste omgivningen är dom viktigaste, även dom blir ju drabbade!!

Tack för ordet/ R